Tal vid hjältegravarna i Åbo 6.12.2024

Ärade studerande, ärade publik.

Vi är samlade här kring gravarna för att minnas dem som stred för Finlands självständighet och demokrati. För att minnas dem som stupat har vi som tradition att tillsammans gå med fanor och facklor till hjältegravarna.

Traditionen där studerande går i fantåg härstammar från den svenska studentkulturen på tidigt 1800-tal. Föreningar ville då representera sig med fantåg för skojs skull. Detta utvecklade sig med årens lopp till att fantåg blev en etablerad del av studenttraditioner, universitetets ceremonier och självständighetsdagen.

Fackeltågen skapades efter andra världskriget i Finland. I Helsingfors har fackeltåg ordnats sedan 1951 och här i Åbo sedan 1957. Syftet har alltid varit att minnas dem som stupat i kriget; speciellt de studerande och vänner som gick till fronten. Under vinterkriget och fortsättningskriget stupade totalt 53 kåreniter.

Minnesstunder spelar en viktig roll i att minnas dem som varit nära oss och som bidragit till vårt samhälle. År efter år bjuds veteranerna till presidentens slott för att dela med sig av sina historier från fronten och tiden efter. Antalet deltagande veteraner minskar år efter år, och snart är detta en del av historien. Hur ska vi komma ihåg händelserna i framtiden då ingen berättar om dem? Varken vi, våra vänner eller föräldrar kan återberätta dessa historier som veteranerna. Vi kan inte måla upp en bild av det som egentligen hänt och vad krig egentligen innebär.

Även om vi i framtiden inte hör historierna direkt från dem som levt under kriget, har vi ett ansvar att försöka förstå oss på allt det hemska som krig innebär. Otaliga liv offrades för att behålla vår självstyrande makt i landet. Vårt land styrs av en folkvald riksdag. Även den kultur vi lever i bygger på demokrati som idé. Varje förening, sportklubb och lokala organisationer går till val för att välja den som bestämmer. Vi får inte bara bestämma om vem som styr vårt land, vi får också bestämma vem som styr stora delar av vår vardag. Då vi bestämmer tillsammans, har vi ett ansvar att utveckla vårt samhälle så att det gynnar oss alla.

En av flera faktorer som leder till krig, är ett splittrat samhälle. Dagens samhälle blir alltmer polariserat, grupper sätts emot varandra. Vi anser att vi är bättre än den bredvid oss, eller att den andra är skyldig till något dåligt i vårt eget liv. Men detta går att förhindra! För att inkludera andra och minska polariseringen måste vi lyssna på varandra och ta i beaktande andra tankar än våra egna. Vi behöver också uttrycka vår egen åsikt för att den ska tas i beaktande. Så här bygger vi vidare på det demokratiska system vi har och säkerställer att vårt samhälle gynnar oss.

Vi vill bära vidare det arv vi fått av dem som stupat i kriget. Traditioner knyter ihop vårt moderna samhälle till vår historia. Vi ska inte vara rädda att utveckla traditionerna, för allting var inte bättre förr. Vi ska inte heller glömma bort det som hänt innan oss. Jag uppmuntrar att vi alla följer med det som händer nu i vårt samhälle och i världen runt oss.

Med hjälp av våra åsikter och våra insatser till samhället upprätthåller vi fred och ökar jämlikheten. Detta gör att vi kan leva våra liv på ett sätt som var och en önskar.

Med denna uppmaning vill jag önska er en fin självständighetsdag!

SO Jonne Kunnas

Ärade närvarande, studerande och kära vänner.

Det har gått 107 år sedan Finland blev självständigt, och med veteranernas åldrande är det viktigt att minnas deras arv. Vi får inte glömma vår historia eller de uppoffringar som våra krigsveteraner har gjort för vårt land. Veteranerna, som både kämpade för Finlands självständighet samt var med och byggde upp vår nation efter kriget. Vi får inte heller glömma Lottorna, som hade en ytterst betydelsefull roll under kriget och som med sitt arbete bidrog till landets försvar. Låt oss inte glömma!

Vid den nationella veteranfesten i Vasa i våras var temat att bevara veteranernas arv. President Alexander Stubb sade i sitt tal att “Finlands nuvarande välfärd inte skulle vara möjlig utan veteranernas ovärderliga uppoffringar”. Flera generationer, inklusive min egen, har fått födas, växa upp och leva i ett självständigt Finland och har sluppit uppleva krigets fasor. Kanske är det därför lätt att ibland ta självständigheten för given.

För mig betyder självständighet frihet och trygghet. Jag är stolt och oerhört tacksam över att jag har fått växa upp i ett självständigt Finland. Den finska naturen med sina skogar och sjöar, finskheten och bastun – allt detta är jag tacksam för. Jag är också tacksam över att få stå här framför er och tala om Finland, och jag är tacksam att ni har kommit hit för att tillsammans fira Finlands självständighet.

När jag tänkte på självständighet och dess historia kände jag att det var viktigt att samtala med någon som har upplevt kriget och tiden före självständigheten. Jag satt en lång stund med min nittiofemåriga fammo och lyssnade på hennes berättelse.

När vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen slutade i fred den 13 mars 1940 behöll Finland sin självständighet, men villkoren var hårda. Den unga, självständiga nationen tvingades avstå från mer än 10 procent av sitt territorium, och från de områden som överläts, evakuerades nästan en halv miljon människor. Min fammo Elma Nousiainen, var en av dem.

Hon var då sju år gammal och gick i folkskolan i sin hemstad Wärtsilä i Karelen. Nyheten om freden innebar inte bara lättnad, utan också en stor, plötslig förändring i min fammos och hennes familjs liv.

Trots sin höga ålder minns min fammo den dagen tydligt ännu idag.

Hon beskriver hur solen sken klart på himlen, och efter flera frostiga nätter var snön hård och bärande. Hon beskriver fredens inträde som otrolig och nästan overklig. De ständiga flyglarmens sirener hade hållit min fammo och hennes familj på helspänn, och därför kändes tystnaden som freden förde med sig nästan för stillsam. Tystnaden och avsaknaden av artilleri förvånade familjen, och de skyndade sig in för att sätta på radion, där de hörde nyheten om fredsdeklarationen.

Kort därefter knackade soldater på dörren och meddelade att gränsen skulle stängas och att evakueringen skulle börja inom några timmar. Till och med den bulldeg som min fammos mamma hade gjort samma morgon blev kvar på köksbordet. Min fammo och hennes familj var tvungna att lämna sitt hem och sina ägodelar i all hast och ta sig till tågstationen, där de fick veta att resan skulle gå västerut, till Österbotten ända till Vasa.

Den första tiden i Vasa hade sina svårigheter. Min fammo kände ingen, och i skolan kallade pojkarna henne för ”ryss”, men så småningom vande sig familjen Nousiainen vid sitt nya liv här i Vasa. Vasa blev ett nytt livstidslångt hem, men min fammo har aldrig glömt sitt hem i Karelen och sina karelska rötter.

När jag frågade fammo vad självständighet betyder för henne svarade hon kort: frihet och rätten till självbestämmande.

Avslutningsvis vill jag ännu en gång hedra och tacka krigsveteranerna och Lottorna för deras ovärderliga insatser för vårt land. Ert arv är en ständig påminnelse för oss om vikten av att värna om vårt land och den frihet ni säkrade för oss alla.

Tack för att mitt hemland är ett fritt Finland.
Ett hemland där du, jag och alla vi får bo tryggt och fritt. Låt oss tillsammans minnas och hedra vår historia. Så låt oss inte glömma!

Styrelsemedlem Sini Eriksson