Student­kårens historia

Åbo Akademis Studentkår är nästan lika gammal som Åbo Akademi – den har sammanbundit studerandena sedan 1919. Initiativet till en studentförening togs av akademins första rektor Edvard Westermarck, som den 6 februari 1919 kallade samman studenterna som då redan var 40 stycken. Akademin erbjöd studentföreningen utrymmen samt att bekosta inredningen. Studenterna höll under de första åren till i olika utrymmen i akademikvarteret.

Den nya studentföreningens uppgift skulle vara att stärka och förädla kamratskapen mellan de studerande samt representera dessa såväl inåt som utåt, och man beslöt från början införa föreningsobligatorium. Det gällde för föreningen att bygga upp ett studentliv i en stad som i knappt hundra år saknat dylikt. Något egentligt arv i fråga om traditioner fanns inte, men studenterna försökte genom sina olika symboler skapa en länk till den svunna tiden. Mycket impulser till studentlivet fick man också från Sverige.

Beträffande studentmössan övergick Åbostudenterna hösten 1919 till den större, vidkulligare typen som användes vid de flesta högskolor i Sverige, och då även de svenska studenterna vid Helsingfors universitet genomförde samma reform blev mössan en symbol för svensk nationalitet. Lyran som Åbostudenterna valde ritades av arkitekt Alexander Nyström. Den skulle vara en kopia av den gamla akademins lyra i vilken inflätades en spröd gren – det nya skottet på en avhuggen stam. Att bestämma sig för kårbandets utseende visade sig svårare. Men efter några års diskussioner bestämde man att kårbandet skulle gå i de Braheska färgerna svart och gult. Studenterna uppfattade sig uppenbarligen starkt som en del av en återuppstånden Åbo Akademi.

Den 10 maj 1919 beslöt man kalla riksföreståndare Carl Gustaf Mannerheim till Studentkårens första hedersledamot. Mannerheim hade vid sitt besök i Åbo uttryckligen bett om att få besöka Akademin och dess studenter och sade i sitt tacktal bl.a. ”Det är mig synnerligen kärt att besöka denna Akademi, som efter det Åbo under snart ett sekel varit berövat sitt universitet nu vuxit upp på denna historiska grund, som ju alltid varit Finlands kulturcentrum.”

Mycket snart efter att Akademi grundats satte studenterna sin prägel på Åbo stad. En morgonnatt klingade ljudlig studentsång (detta trots förbudslagen) från tre olika kullar i Åbo innan polisen hittade de skyldiga kåreniterna. Den enda följden av besöket i häktet blev att polismästaren tillsade sångarna att på hemvägen sjunga med mindre styrka. Rektor kunde följande dag då studenterna rapporterade det skedda nöjd konstatera att ”Åbo visat sig ha betingelser att bliva icke bara en höskole- utan en verklig studentstad.” Han bad dessutom studenterna underrätta honom nästa gång de tänkte sjunga på Observatorieberget ”För jag skulle så förfärligt gärna vilja vara med”.

Studentföreningen blev Studentkår 1920, och redan då, samma år, hävdade kårordförande Rolf Pipping att en ny studenttyp vuxit fram – en som bara läste för sin examen, inte för att lära. ”Hos honom är möjligheten att skaffa sig en utkomst ledstjärnan, men därför svalnar också hans känsla för kamratskapet, och idealen förbleknar.” Aktivitet fanns det dock fortfarande, och antalet studerande i Studentkårens utrymmen ökade från 1921 då en grupp modiga kvinnor steg in i kårlokalen som dittills varit avsedd enbart för de manliga studerandena (utom vid fester då studentskorna ägde tillträde som gäster). De äldsta specialföreningarna började nu dyka upp inom Kåren.

Hösten 1920 beslöt man grunda en studenthusfond eftersom det var uppenbart att Akademin skulle växa till sig och behöva de utrymmen i vilka Kåren nu huserade, och den 22 september 1925 kunde Studentkåren underteckna köpebrevet för den s.k. Andréska gården på Stora Tavastgatan 22. Huset var ett ljustbrunt trähus med potatisåker, trädgårdsland och hönshus på gården. Bland hallonbuskar och syrener fanns det lilla gula lusthus som gick under namnet toddypaviljongen.

Akademin växte stadigt, och strax blev det trångt även i kårhuset. Man renoverade sommaren 1931 och i december 1934 hade frågan om en tillbyggnad utvecklat sig. Redan den 15 mars 1936 invigdes Kårens festsal. Erik Bryggman, som ritade den nya byggnaden, ansåg att toddypaviljongen inte passade in i miljön och med det nya huset, och eftersom trävirket dessutom var ruttet revs paviljongen. Det allt kärvare läget på bostadsmarknaden gjorde att man även började planera bostadsbygge, och tomtfrågan löste sig överraskande natten mot valborgsmässoafton 1939 då det gamla kårhuset förstördes i en brand. Efter krigsslutet satte man igång och studenthemmet Tavasthem stod klart i januari 1950. Till en början var det lite problem med ordningen på Tavasthem, och studenthemsrådet konstaterade att ”Det förefaller som om alkoholen vore en mäktig faktor i den allmänna ordningen på Studenthemmet”.

Ett inslag av studentikosa påhitt finns naturligtvis också alltid vid en studentkår. Bl.a. proklamerade studenterna rakningsstrejk då vattentillgången ransonerades i Åbo 1951, och i november 1958 gjordes ett världsrekordsförsök i barnvagnsskuffning. Bestörtningen var stor i tidningspressen då polisen efter en razzia på Kårens vind kunde visa upp en fångst på över trettio olika skyltar och annat stöldgods…